Ny webbsida – samma grundläggande idé

I ett försök att uppdatera utseendet på den här bloggen har jag skapat en helt ny sida, men med samma grundläggande idé: att skriva om det som berör mig utifrån mitt perspektiv som forskare, föreläsare och författare.

Du hittar den nya sidan på 3videnz.se

Detta innebär att jag inte kommer att uppdatera den här versionen av bloggen mer, men jag kommer att låta alla inlägg ligga kvar. Alla de inlägg som jag skrivit här har också flyttats över till den nya, uppdaterade sidan så det går enkelt att söka upp dem där, läsa och dela med dig till andra.

De allra flesta prenumerationer bör ha flyttats över till den nya sidan, men vill du vara helt säker på att fortsätta på notiser om nya inlägg (prenumeration via e-post), så scrolla längst ner på sidan och skriv in dina uppgifter.

Kort sagt, nu flyttar vi!

flyttlador-flyttkartonger

Annonser

New Public Management(?)

2011 skrev jag ett av mina första blogginlägg på den här bloggen, där jag diskuterade vad New Public Management (NPM) var för något. Inlägget har fått väldigt stor spridning och lästs över 30’000 gånger sedan det såg dagens ljus för första gången. Temat har fortsatt vara centralt för min forskning, inte minst i min doktorsavhandling ”Manager and Civil Servant: Exploring actors’ taken-for-granted assumptions in public administration” (2014) där jag studerade chefers uppfattningar kring sin roll som chef i Försäkringskassan (ni kan läsa mer om den i detta inlägg).

Under 2017 publicerades min bok ”New Public Management: Ett nyliberalt 90-talsfenomen?” (Studentlitteratur) där jag på drygt 270 sidor går på djupet med vad NPM är för något, var det kommer ifrån och framförallt vad det kommit att bli i Svensk statsförvaltning. Boken kom att recenseras av Anders Weidung från BTJ (BTJ-häftet nr 2, 2018), som bland annat skriver:

”I denna ambitiösa, bitvis något krävande lärobok tar Tom S. Karlsson, forskare och lärare vid Göteborgs universitet, ett utmärkt helhetsgrepp om fenomenet. Begreppet sätts kunnigt och brett in i ett internationellt historiskt, organisationsteoretiskt, nationalekonomiskt och politiskt sammanhang. Därefter sätts det i bokens huvuddel in i den svenska politiska och förvaltningshistoriska utvecklingen under 1900-talet.”

Efter att min bok publicerades har jag fått en del förfrågningar om jag inte enkelt kan sammanfatta några av huvuddragen i en föreläsning. Av denna anledning  har jag skapat en mycket kort introduktion till NPM, där jag presenterar vad det är och hur det kan förstås. Det är en film på sju minuter som ligger fritt tillgänglig via YouTube och som kan användas (med hänvisning naturligtvis; för studenter eller andra som skriver om NPM rekommenderas att referera till den publicerade boken) fritt i undervisning eller spridas för att förtydliga vad begreppet omfattar. Du ser filmen här nedan. Kommentera gärna och återkoppla om du visar filmen i andra sammanhang.

Medelmåttans tyranni: om hur standarder riskerar excellens

I det här inlägget diskuterar jag hur standarder och standardiseringar riskerar att skapa stagnation och hämma utveckling. Diskussionen är i första hand skriven utifrån ett verksamhetsperspektiv, men implikationen av upprättandet av system för en medelmåttans tyranni kan appliceras på flera delar av samhället.

Standarder

En standard kan förstås som en form av mall för hur en viss kontext bör (eller borde) se ut. Standarder skapar därmed en referenspunkt som kan åberopas av olika parter, ett sätt att förklara vad det är som anses vara normalt. Vårt privata likväl som vårt offentliga liv omgärdas av en lång rad standards, som alla påverkar vårt sätt att leva, vilka val vi gör eller inte gör. Standarder konstruerar ramar inom vilken normalitet anses vara uppnådd. Det vill säga att vi genom en standard kan identifiera hur vi som människor kan agera i en viss kontext (förutsatt att vi har för avsikt att vara en del av den rådande normen).

Ett illustrerande exempel är spänningen för hushållsström. Generellt går det att säga att det finns två dominerande standarder för spänning gällande hushållsström; 220-240V samt 110-120V. Beroende på var i världen man befinner sig så är en av dessa två standarder med stor sannolikhet den rådande normen för hur stark ström som kan förväntas komma ur eluttaget. De här två standarderna har möjliggjort en hög grad av efterföljande standardiseringar, som exempelvis att tillverkare av elektroniska produkter anammar och följer spänning-styrkan så att deras apparater fungerar i det land som de kommer att säljas. Standardiseringen har också medfört att producenter av elapparater kan producera större serier (alltså ökad produktvolym) eftersom avvikelser beroende på geografisk position har minimerats. Globala standarder trumfar av dessa skäl ofta lokala avvikelser.

Utifrån ett organisationsperspektiv talas det ibland om att standardisera processer inom en verksamhet. Ett sådant arbete kräver att man identifierar, värderar och prioriterar olika aktiviteter inom ramen för en given process. Syftet är att skapa enhetlighet inom den givna processen så att den utförs på samma sätt utan att påverkas av tid och rum. Det vill säga oavsett vem aktören är som bidrar till processens genomförande, eller när den faktiskt genomförs så ska den vara likadan. Eventuell lokal variation elimineras till fördel för den övergripande standardiseringen. Standardisering av en process, utifrån ett verksamhetsperspektiv, innebär alltså att vi sätter upp ramar för vad som ska göras, hur det ska göras och kanske när det ska göras. Inom industrin kan en standardisering vara hur en viss komponent ska tillverkas och distribueras. Inom detaljhandeln kan standardisering beröra inköpsprocesser. Inom den offentliga sektorn har standardisering ofta inneburit krav på likhet i handläggning och krav på hur dokumentation ska genomföras.

Standardisering av processer?

En standardisering innebär alltså att det skapas en enhetlighet vilket i sin tur möjliggör förutsägbarhet. Om vi på förhand bestämt hur en viss sak ska genomföras och normerat detta i en standard, så är det rimligt att räkna med att genomförandet kommer generar ett visst utfall. Standardiserade processer underlättar alltså för planering, organisering och styrning av verksamheter. Bäst fungerar standardiseringen om den sker på relativt mekaniska och frekvent återkommande aktiviteter som exempelvis produktionen inom en (mass)industri. Förutsägbarheten höjs eftersom den förväntade variansen som kan uppstå i samband med lokal varians minimeras. Det är mer problematiskt att standardisera komplexa aktiviteter som till stor del består av bedömningar eftersom dessa till så stor del bygger på erfarenhetsbaserade och professionella bedömningar. En standardisering kan i dessa fall direkt motverka den effektivitet som finns i verksamheten.

Standardpriser som ekonomistyrningsverktyg?

Det är nästan omöjligt att inte beröra förekomsten av standardpriser då man diskuterar standardisering och verksamhetsstyrning. Ett standardpris kan i all enkelhet förklaras som ett på förhand satt pris för en vara eller tjänst vid en viss given tidpunkt. Med andra ord, standardpriser är ett uppskattat värde i förhållande till tillverkningskostnader. Vanligtvis beräknas standardkostnaden för en produkt som den standardiserade kvantiteten multiplicerat med det standardiserade priset.

Syftet med ett standardpris – utifrån ett ekonomistyrningsperspektiv – är att skapa system för att uppskatta och planera såväl tillverkningsproduktion som försäljning. Standardpriset kan användas för att skapa interna marknader i en verksamhet, så att en avdelning kan sälja delar till en annan, vilket möjliggör för den säljande avdelningen att på artificiell väg skapa en intäktssida i sin redovisning. Men standardpriser används även för att beräkna vilka möjligheter – eller utmaningar – som en verksamhet står inför. Standardpriser utgör i dessa sammanhang en viktig komponent i exempelvis beräkning och analys av tillgänglig verksamhetskapacitet (hur mycket som kan produceras givet nuvarande antaganden). I sin tur utgör standardpriset genom sådana beräkningar ett viktigt underlag för budgetering och planering av kommande verksamhetsperioder.

Standarder som möjliggörande av en medelmåttans tyranni

När standarder förts in i en verksamhet är det möjligt att jämföra utfall med den standard som satts upp. Detta innebär att standarder möjliggör utvärdering, vilket i sig föranleder oss att bedöma huruvida en verksamhet – eller individer – är (in)effektiva. Att detta blir möjligt är för att standarden i första läget kan förstås som en acceptabel aktivitetsnivå, vilket också följaktligen leder till att prestationer under den acceptabla nivån får anses vara bristande på någon punkt. I förlängningen innebär standardiseringen också att den här nivån normaliseras. Som jag diskuterat i ett tidigare inlägg (”Om prestationsmätning och effekter”), så är det med hjälp av sådan mätbar information som verksamheten kan förändras. Men, vilket också är det som är i särskilt intressant, är att förekomsten av standarder risker att skapa en situation där verksamheter kontinuerligt drar sig mot mitten; det som jag betecknar som en medelmåttans tyranni.

Som jag diskuterat i korthet ovan så skapar standardisering hårda ramar som olika verksamheter måste förhålla sig till. Oavsett om det gäller standardisering av processer eller införande av standardiserade prisnivåer, så initieras en nivå av önskvärd status för olika aktiviteter inom verksamheten. Genom att i efterhand utvärdera ett utfall och ställa detta i relation med den standard som normerats, så möjliggörs också en värdering av verksamhetens prestationsförmåga. Det vill säga, i de fall där utfall skulle avvika i negativ bemärkelse så kan utvärdering visa på förbättringspotential. Detta är också själva grunden i att vi ständigt utvärderar verksamheter; för att upptäcka om det finns svaga verksamheter. Detta är i sig inte särskilt problematiskt, utan möjligen rent av önskvärt (om vi vill att verksamheter ska kunna förbättras). Det problematiska uppstår i skalans andra ände, där verksamheter presterar utfall som överstiger standarden.

Där standardiseringen i kombination med efterföljande utvärdering underlättar identifikationen av s.k. svaga verksamheter. Standardiseringens underliggande syfte att eliminera lokal avvikelse används här som mekanism för att identifiera och intervenera. Svaga verksamheter kan genom detta ges större uppmärksamhet och därmed få mer eller bättre resurser för att på sådant sätt närma sig standarden. Men just elimineringen av lokal avvikelse skapar negativa konsekvenser för starkare – eller bättre presterande – verksamheter. Där svaga verksamheter ges incitament att arbeta sig uppåt – på den imaginära skalan – ges inga incitament för de starka att göra detsamma. Den positiva avvikelsen tenderar också elimineras – i syfte att likrikta verksamheten – genom att signaler skickas det inte finns någon fördel av att göra saker bättre. Bättre förstås i den här kontexten som utfall som vid en utvärdering bedöms vara långt högre än den standard som satts.

Detta innebär att standardiseringen syfte skapar en konsekvens av att dra extremer mot mitten. I dessa sammanhang diskuteras det ibland som en konvergens mot mitten. Elimineringen av extremer bär med sig att vissa verksamheter ges incitament till att förbättras, men andra förlorar incitamenten att förbli bäst. Över tid kommer dessa verksamheter reglera sina aktiviteter så att de kommer att närma sig standarden, givet att det inte finns andra aspekter som skapar fördel för dem. Alla blir standardiserade och ingen excellerar.

Är det problematiskt?

Effekten av en medelmåttans tyranni utifrån ett verksamhetsperspektiv är att vi över tid riskerar skapa situationer där vi har delar som visserligen inte är dåliga, men inte heller har möjlighet, vilja eller utrymme att vara bättre. Likriktningen bär visserligen med sig positiva effekter i form av likabehandling, men skapar konsekvenser av brister i innovation och utveckling. Om standardiseringen tillåts vara det dominerande styrsystemet riskerar verksamheter att hamna i ett stagnerat tillstånd, där resurser inte används så bra som de skulle kunna göra.

Min poäng med detta inlägg är att alla typer av system kommer att skapa risk för dysfunktionellt beteende. Där införandet av en standard visserligen kan bidra till att eliminera de sämsta verksamheterna, riskerar det också att hämma utveckling och innovation vilket i sin tur är kritiskt utifrån ett resursanvändningsperspektiv. I de fall vi skapar standarder i syfte att sätta en miniminivå, behöver vi stimulera för (positiva) extrempunkter i den andre änden så att de ges utrymme och möjlighet att fortsätta utvecklas.

Vem styr LSS-bedömningar? – en inskickad forskningsansökan

I en nyligen inskickad ansökan, argumenterar jag och en kollega för att studera hur Försäkringskassans arbete med att bedöma stöd och service i enlighet med LSS fortlöper. Målet med studien är att kartlägga och analysera Försäkringskassans organisatoriska förutsättningar att bidra till funktionsnedsattas fulla delaktighet i samhällslivet. Ansökan är under granskning och beslut fattas under hösten. Eftersom den rimligen faller inom ramen för offentlighetsprincipen, ger jag här en kortare sammanfattning av vad projektet är tänkt att handla om.

Bakgrunden till vår ansökan förstås bäst utifrån den kostnadsutveckling som LSS – Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade – kommit att omfatta under de dryga 20 år som den varit aktiv. Från att ha omfattat stöd om 2 miljarder kronor 1994, uppstiger stödet till nästan 30 miljarder 2016. Även om kostnadsökningen i flera fall kan ges rimliga förklaringar – som att fler grupper av individer omfattas nu jämfört med 1994 – så är kostnaderna en stor del av det ekonomiska stöd som ges inom ramen för Socialförsäkringsbalken. Som jämförelse kan sägas att utbetalningar för sjuk- och aktivitetsstöd uppgår till omkring 46 miljarder kronor. Regeringen har under 2016 tillsatt en särskild utredning som ska studera om och i så fall hur lagstiftningen kring LSS kan förändras. Den grundläggande idén med lagstiftningen hävdas inte vara i fokus – alla som har rätt till ersättning ska få det – men utredningen har som uppgift att se över möjligheten för sänkta kostnader.

Att fatta beslut kring stöd och service i enlighet med LSS är komplext. Lagens definition att personer med funktionshinder ska kunna ”leva som andra” gör att det blir svårt för myndigheten att fatta korrekta och rättssäkra beslut. Vem är denne andre? Är det att kunna cykla till arbete, att delta i stora spelkonvent eller att åka på konserter i hela landet? Lagen är samtidigt en rättighetslagstiftning, vilket innebär att om individen bedöms ha rätt till stöd, så ska den få detta.

Regeringens nyligen tillsatta utredning – som beräknas vara klar under 2018 – kommer med all sannolikhet leda till förändrade direktiv för Försäkringskassan (om lagstiftningen ändras vet vi inte). Den här trenden av att regeringen förändrar direktiven för våra förvaltningsmyndigheter är en pågående trend som vi ser på flera håll i Sverige. Den tidigare traditionen – som i Sverige kan spåras till 1600-talet – innebär att förvaltningsmyndigheternas relativt stora handlingsfrihet kontinuerligt minskas. Regeringen formella styrning i form av årliga regleringsbrev dikterar målsättningar som förvaltningsmyndigheten ska uppnå. Men om dessa mål – som i fallet med LSS – står i kontrast med lagstiftning så skapas en problematisk situation för förvaltningens möjlighet att fatta goda och rättssäkra beslut.

Runt om i världen så pågår det en tydlig trend av att mer klart separera politik och förvaltning. Samtidigt ser vi fler och fler tecken på att denna trend är den motsatta i svensk förvaltning. Svensk förvaltningstradition är till synes under omvandling. Denna omvandling sätter större tryck på den relation som finns mellan Riksdag, regering och övriga förvaltningsmyndigheter. Inom ramen för det här projektet ställer vi oss frågan ”hur politiken påverkar möjligheten för Försäkringskassans bedömningar för behov av stöd och service enligt LSS att vara rättssäkra och effektiva”.

Den populärvetenskapliga sammanfattningen kan läsas här nedan:

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) har varit en viktig del i svensk välfärd sedan dess instiftande för drygt 20 år sedan. Syftet med lagen är att ge- nom olika insatser bidra till att personer med funktionsnedsättning kan delta fullt ut i sam- hällslivet. Kostnaderna har ökat markant under den tid som lagstiftningen funnits och beräknas för 2016 uppstiga till nästan 30 miljarder kronor.

Som ett led i att undersöka möjligheterna för förändringar av rådande lag har regeringen till- satt en utredning med ett tydligt direktiv om att särskilt analysera kostnadsstrukturerna kopp- lade till lagen. Utöver detta arbetar regeringen kontinuerligt med att påverka Försäkringskassans bedömningar för behov av stöd och service enligt LSS. För Försäkringskassan innebär detta att man hamnar mellan en relativt oklar lagstiftning och regeringens önskan om kostnadspress.

Detta sker i ett sammanhang där svensk förvaltningstradition håller på att förändras. Till stor del utmanas förvaltningsmyndigheternas självständiga verksamhetsutövning, genom politiskt ingripande. Det här projektet har som mål att analysera Försäkringskassans organisatoriska förutsättningar för att bidra till funktionsnedsattas fulla delaktighet i samhällslivet. Försäkringskassans situation – mellan lagstiftning och regeringen – skapar konsekvenser för den interna styrning som implementeras i verksamheten.

Projektet bidrar med i huvudsak två saker: analys av (1) möjligheten för personer med funktionsnedsättning att kunna delta i samhällslivet samt av (2) svensk förvaltningstradition i för- ändring. Genom att studera hur Försäkringskassan svarar på den rådande politiska viljan möjliggörs en ökad kunskap kring myndighetens förutsättningar att utöva sitt myndighetsuppdrag utifrån ett effektivt och rättssäkert perspektiv, samtidigt som självständighet upprätthålls.

 

Om prestationsmätning och effekter

I det här inlägget ska jag kort diskutera vad prestationsmätning är och vilka effekter som uppstår. Som med alla typer av styrsystem krävs det att vi förstår de underliggande mekanismerna och strukturerna för att i sin tur kunna avgöra om det är av positivt eller negativt värde. Detta är ett försök till att sprida mer kunskap kring hur systemen påverkar människor och de verksamheter som de befinner sig i.

Vad är prestationsmätning?

Prestationsmätning handlar om att mäta och värdera ett visst utfall. Det kan handla om att mäta hur lång tid något tar, hur många saker som hinns med eller hur många klagomål som inkommer. Detta är naturligtvis bara ett par exempel, listan kan göras lång.

Att mäta något görs för att skaffa sig information om ett visst fenomen. Detta är sant oavsett om det handlar om att ställa sig på vågen det första man gör på morgonen, eller då man studerar antalet godkända studenter efter ett examenstillfälle. Vi skaffar oss information. Informationen kan sedan användas för att fatta en rad beslut som annars kanske inte hade haft någon substans. Ett för högt eller lågt värde på vågen kan indikera ett behov av förändrad kost- eller motionsvanor. Vilket leder oss in på ytterligare en aspekt av mätandet; värderingen av olika aktiviteters frekvens.

Prestationsmätning som system betraktat kräver att vi definierar vilka aktiviteter som anses vara åtråvärda, vilka som inte är det samt att vi hittar sätt att kvantifiera och mäta dessa aktiviteter. Som ett ytterligare led i detta krävs att vi bestämmer oss för en viss standard eller ett mål som kan användas som mall för att värdera vårt uppmätta utfall. Om målet är att väga 78 kg och vågen visar på 80, så har informationen värderats gentemot detta mål. Vi måste ändra kost eller motionsvana för att minska vikten med två kg. Alternativt förändra vårt mål (vilket också skulle kunna vara en gångbar väg).

De standards eller mål som sätts upp skapar alltså en möjlighet för oss att värdera våra prestationer. Mätningen i sig skapar ökat informationsflöde och i den efterföljande utvärderingen kan vi fatta beslut om hur vi ska nå den standard eller det mål som satts upp. Utifrån detta perspektiv är prestationsmätningen inte särskilt problematisk (det är svårt att se en argumentation som skulle bygga på att vi borde veta mindre). Problemet uppstår snarare i de övriga effekter som kan uppstå i relation till mätandet.

En vanlig konsekvens som ofta nämns i de här sammanhangen är att ”vi får det vi mäter”. Med detta menas att i och med att en standard eller mål konstrueras och vi fokuserar vårt mätande – och utvärderande av det mätta – på just dessa indikatorer, så kommer människor rikta om sitt beteende till just dessa aktiviteter. I sig kanske detta inte är problematiskt, det kanske till och med är önskvärt. Om fokus ska ligga på viktminskning är det rimligt att mäta vikt. Om fokus däremot borde ligga på välbefinnande, så blir mätning av vikt som den dominerande indikatorn högst problematisk.

Det är här prestationsmätningen ofta skapar problem, inte minst inom den offentliga sektorn. Eftersom prestationsmätningen som system kräver såväl standards som möjlighet att i kvantitativa termer mäta ett utfall, tenderar det också premiera sådana aktiviteter som är just mätbara. Men det innebär att ytterst viktiga faktorer kan komma att missas i systemet bara på grund av att vi inte med enkelhet kan mäta dem. Saker so välmående, lycka och kärlek är synnerligen svårt att omsätta i någon numerär ordning. Exempel tagna utifrån den offentliga sektorn skulle kunna vara kvalitet, rättvisa och demokrati. Bara för att nämna några exempel.

Utöver att det är svårt att omsätta vissa viktiga utfall till kvantitativa mål, så fås också en annan effekt. Människor har en tendens att endast leta efter nycklarna i ljuskäglans ljus. Analogin är välanvänd och innebär att vi har svårt att se i det mörker som finns utanför det ljus som vår ficklampa ger, vilket innebär – fullt logiskt ska också tilläggas – att vi enbart letar i ljuset. När vi inte hittar nycklarna där kommer vi att försöka rikta om ljuskäglan för att leta på andra ställen. Efter ett tag har vi glömt på vilka ställen vi letat och kanske börjar om igen. Så fortsätter det.

Omsatt till prestationsmätning i olika verksamheter innebär detta att vi fokuserar så mycket på det som mäts och utvärderas att vi kanske glömmer av att det finna andra viktiga delar av verksamheten. Delar som av logiska och rimliga skäl får stå tillbaka eftersom vi inte kan leta där just nu. Vi kanske gör det sen. Men inte nu. Effekten av ett sådant system blir att vi får ett dysfunktionellt beteende inom verksamheten.

Ett stort problem som varit (och är) inom just den offentliga sektorn är att de definierade standards och mål som använts skapat en ganska snäv bild av vad verksamheterna ska uppnå. Fokus har i hög utsträckning legat på att mäta och värdera hastighet och mängd, men inte riktigt lyckats med aspekter som kvalitet, rättvisa och demokrati. Anledningen har varit att detta visat sig vara just väldigt svårt att omsätta till kvantitativa faktorer.

Vad göra?

Att känna till effekterna av hur prestationsmätningen påverkar en verksamhet innebär att det ställs väldigt stora krav på att förstå vad det är som ska uppnås. De standards och de mål som definieras behöver vara ordentligt genomtänkta så att det dysfunktionella inte får för stort genomslag (det kommer alltid finnas en viss grad av dysfunktion i en verksamhet oavsett förekomsten av prestationsmätning eller inte).

Det handlar om att förstå att prestationsmätning som system inte är en enkel lösning. Att mäta prestationer kan vara ett sätt att skaffa sig information om en verksamhet, men om vi inte är vaksamma och reflekterar över vilka konsekvenser som kan uppstå så hamnar vi lätt i att missa viktiga delar av verksamhetens egentliga mål (vi mäter antal handlagda ärenden istället för att fokusera på att stödja utsatta människor i en besvärlig situation). Det handlar om att förstå att ”vi får det vi mäter” men också att vi inte får det som inte mäts. Om vi låter prestationsmätningen vara för dominant i vår verksamhetsstyrning finns det stor risk att detta också resulterar i just sådant dysfunktionellt beteende som vi sett inom den offentliga sektorn under de senaste 20 åren.

Enkät: Vad förknippar du Försäkringskassan med?

För nästan två år sedan genomförde jag en mindre enkätstudie om människors associationer kring Försäkringskassan i Sverige. Nu genomför jag samma, mycket korta, enkät igen för att undersöka om våra associationer förändrats under de senaste två åren. Det spelar ingen roll om du besvarat enkäten tidigare eller inte och det tar mindre än en minut att besvara. Alla svar är värdefulla och jag skulle uppskatta om du efteråt ville sprida den till så många som möjligt. Nedan följer länk till enkäten samt en kortare text om om studien.

Länk till enkäten: http://goo.gl/forms/CkAayZTRfs

Den här enkäten är en del i ett mindre forskningsprojekt kring människors ankar och uppfattningar kring Försäkringskassan. Försäkringskassan är en av Sveriges största myndigheter och administrerar socialförsäkringen. Under 2013 uppgick utgifterna för socialförsäkringen till ca 212 miljarder kronor, knappt 6 % av Sveriges BNP. Att myndigheten påverkar många människors liv är obestridligt.

Den här enkäten är ett replikation av en tidigare enkät som genomfördes under februari 2013. Studien gav en bra indikation på hur vi som medborgare i Sverige uppfattar (1) myndigheten Försäkringskassan och (2) vikten av socialförsäkringen. I syfte att bredda den undersökningen vill jag med den här enkäten ställa samma frågor nu som då, det vill säga nästan två år senare. Med hjälp av dina svar blir det möjligt att jämföra ifall våra associationer förändrats under den här perioden.

Det spelar ingen roll om du besvarade den föregående enkäten eller inte. Dina svar är mycket värdefulla och jag skulle uppskatta om du efteråt ville sprida enkäten till så många som möjligt. Enkäten består av fem korta frågor och bör inte ta mer än en minut att besvara. Det finns inga rätt eller fel svar, utan svara som du känner för stunden. Har du frågor kring studien går det bra att ta kontakt med mig på Tom.Karlsson@lnu.se

Enkäten kommer att vara tillgänglig under perioden torsdagen 23 oktober till torsdagen 6 november.

Tom S. Karlsson
Fil.dr i företagsekonomi

Stefan Fölster nonchalerar kritiken mot New Public Management

Lördagen den 23 augusti publicerade Stefan Fölster en op-ledare i Svenska Dagbladet på ämnet New Public Management (det vi kallar NPM) under rubriken ”Utskälld metod räddar liv”. Hans främsta poäng, så som han själv vill porträttera det, är att NPM är här för att stanna och anledningen till detta är att sjukvården (det är exemplet han använder) litar på evidens. 

Jag har skrivit och pratat mycket om NPM. Såväl här på bloggen som i andra sammanhang (som exempelvis i avhandlingsarbetet som jag diskuterar här). Problemet med Fölsters inlaga i debatten är att han grovt förenklar NPM som begrepp och därmed kan välja att nonchalera mycket av den kritik som lyfts fram. Framförallt ger han stöd åt de mer ideologiskt laddade reformerna som vi inkluderar inom ramen för begreppet, det vill säga de som oftast tas upp av kritiker. Bekvämt va?

Jag valde att replikera på detta och mitt svar (samt en kommentar från debattören Johan Wennström) finner du på SvDs ledarblogg under rubriken ”Fortsatt debatt om New Public Management”. Den innehåller även ett svar från Fölster som (föga förvånande) inte håller med mig.