Etikettarkiv: New Public Management

New Public Management(?)

2011 skrev jag ett av mina första blogginlägg på den här bloggen, där jag diskuterade vad New Public Management (NPM) var för något. Inlägget har fått väldigt stor spridning och lästs över 30’000 gånger sedan det såg dagens ljus för första gången. Temat har fortsatt vara centralt för min forskning, inte minst i min doktorsavhandling ”Manager and Civil Servant: Exploring actors’ taken-for-granted assumptions in public administration” (2014) där jag studerade chefers uppfattningar kring sin roll som chef i Försäkringskassan (ni kan läsa mer om den i detta inlägg).

Under 2017 publicerades min bok ”New Public Management: Ett nyliberalt 90-talsfenomen?” (Studentlitteratur) där jag på drygt 270 sidor går på djupet med vad NPM är för något, var det kommer ifrån och framförallt vad det kommit att bli i Svensk statsförvaltning. Boken kom att recenseras av Anders Weidung från BTJ (BTJ-häftet nr 2, 2018), som bland annat skriver:

”I denna ambitiösa, bitvis något krävande lärobok tar Tom S. Karlsson, forskare och lärare vid Göteborgs universitet, ett utmärkt helhetsgrepp om fenomenet. Begreppet sätts kunnigt och brett in i ett internationellt historiskt, organisationsteoretiskt, nationalekonomiskt och politiskt sammanhang. Därefter sätts det i bokens huvuddel in i den svenska politiska och förvaltningshistoriska utvecklingen under 1900-talet.”

Efter att min bok publicerades har jag fått en del förfrågningar om jag inte enkelt kan sammanfatta några av huvuddragen i en föreläsning. Av denna anledning  har jag skapat en mycket kort introduktion till NPM, där jag presenterar vad det är och hur det kan förstås. Det är en film på sju minuter som ligger fritt tillgänglig via YouTube och som kan användas (med hänvisning naturligtvis; för studenter eller andra som skriver om NPM rekommenderas att referera till den publicerade boken) fritt i undervisning eller spridas för att förtydliga vad begreppet omfattar. Du ser filmen här nedan. Kommentera gärna och återkoppla om du visar filmen i andra sammanhang.

Om prestationsmätning och effekter

I det här inlägget ska jag kort diskutera vad prestationsmätning är och vilka effekter som uppstår. Som med alla typer av styrsystem krävs det att vi förstår de underliggande mekanismerna och strukturerna för att i sin tur kunna avgöra om det är av positivt eller negativt värde. Detta är ett försök till att sprida mer kunskap kring hur systemen påverkar människor och de verksamheter som de befinner sig i.

Vad är prestationsmätning?

Prestationsmätning handlar om att mäta och värdera ett visst utfall. Det kan handla om att mäta hur lång tid något tar, hur många saker som hinns med eller hur många klagomål som inkommer. Detta är naturligtvis bara ett par exempel, listan kan göras lång.

Att mäta något görs för att skaffa sig information om ett visst fenomen. Detta är sant oavsett om det handlar om att ställa sig på vågen det första man gör på morgonen, eller då man studerar antalet godkända studenter efter ett examenstillfälle. Vi skaffar oss information. Informationen kan sedan användas för att fatta en rad beslut som annars kanske inte hade haft någon substans. Ett för högt eller lågt värde på vågen kan indikera ett behov av förändrad kost- eller motionsvanor. Vilket leder oss in på ytterligare en aspekt av mätandet; värderingen av olika aktiviteters frekvens.

Prestationsmätning som system betraktat kräver att vi definierar vilka aktiviteter som anses vara åtråvärda, vilka som inte är det samt att vi hittar sätt att kvantifiera och mäta dessa aktiviteter. Som ett ytterligare led i detta krävs att vi bestämmer oss för en viss standard eller ett mål som kan användas som mall för att värdera vårt uppmätta utfall. Om målet är att väga 78 kg och vågen visar på 80, så har informationen värderats gentemot detta mål. Vi måste ändra kost eller motionsvana för att minska vikten med två kg. Alternativt förändra vårt mål (vilket också skulle kunna vara en gångbar väg).

De standards eller mål som sätts upp skapar alltså en möjlighet för oss att värdera våra prestationer. Mätningen i sig skapar ökat informationsflöde och i den efterföljande utvärderingen kan vi fatta beslut om hur vi ska nå den standard eller det mål som satts upp. Utifrån detta perspektiv är prestationsmätningen inte särskilt problematisk (det är svårt att se en argumentation som skulle bygga på att vi borde veta mindre). Problemet uppstår snarare i de övriga effekter som kan uppstå i relation till mätandet.

En vanlig konsekvens som ofta nämns i de här sammanhangen är att ”vi får det vi mäter”. Med detta menas att i och med att en standard eller mål konstrueras och vi fokuserar vårt mätande – och utvärderande av det mätta – på just dessa indikatorer, så kommer människor rikta om sitt beteende till just dessa aktiviteter. I sig kanske detta inte är problematiskt, det kanske till och med är önskvärt. Om fokus ska ligga på viktminskning är det rimligt att mäta vikt. Om fokus däremot borde ligga på välbefinnande, så blir mätning av vikt som den dominerande indikatorn högst problematisk.

Det är här prestationsmätningen ofta skapar problem, inte minst inom den offentliga sektorn. Eftersom prestationsmätningen som system kräver såväl standards som möjlighet att i kvantitativa termer mäta ett utfall, tenderar det också premiera sådana aktiviteter som är just mätbara. Men det innebär att ytterst viktiga faktorer kan komma att missas i systemet bara på grund av att vi inte med enkelhet kan mäta dem. Saker so välmående, lycka och kärlek är synnerligen svårt att omsätta i någon numerär ordning. Exempel tagna utifrån den offentliga sektorn skulle kunna vara kvalitet, rättvisa och demokrati. Bara för att nämna några exempel.

Utöver att det är svårt att omsätta vissa viktiga utfall till kvantitativa mål, så fås också en annan effekt. Människor har en tendens att endast leta efter nycklarna i ljuskäglans ljus. Analogin är välanvänd och innebär att vi har svårt att se i det mörker som finns utanför det ljus som vår ficklampa ger, vilket innebär – fullt logiskt ska också tilläggas – att vi enbart letar i ljuset. När vi inte hittar nycklarna där kommer vi att försöka rikta om ljuskäglan för att leta på andra ställen. Efter ett tag har vi glömt på vilka ställen vi letat och kanske börjar om igen. Så fortsätter det.

Omsatt till prestationsmätning i olika verksamheter innebär detta att vi fokuserar så mycket på det som mäts och utvärderas att vi kanske glömmer av att det finna andra viktiga delar av verksamheten. Delar som av logiska och rimliga skäl får stå tillbaka eftersom vi inte kan leta där just nu. Vi kanske gör det sen. Men inte nu. Effekten av ett sådant system blir att vi får ett dysfunktionellt beteende inom verksamheten.

Ett stort problem som varit (och är) inom just den offentliga sektorn är att de definierade standards och mål som använts skapat en ganska snäv bild av vad verksamheterna ska uppnå. Fokus har i hög utsträckning legat på att mäta och värdera hastighet och mängd, men inte riktigt lyckats med aspekter som kvalitet, rättvisa och demokrati. Anledningen har varit att detta visat sig vara just väldigt svårt att omsätta till kvantitativa faktorer.

Vad göra?

Att känna till effekterna av hur prestationsmätningen påverkar en verksamhet innebär att det ställs väldigt stora krav på att förstå vad det är som ska uppnås. De standards och de mål som definieras behöver vara ordentligt genomtänkta så att det dysfunktionella inte får för stort genomslag (det kommer alltid finnas en viss grad av dysfunktion i en verksamhet oavsett förekomsten av prestationsmätning eller inte).

Det handlar om att förstå att prestationsmätning som system inte är en enkel lösning. Att mäta prestationer kan vara ett sätt att skaffa sig information om en verksamhet, men om vi inte är vaksamma och reflekterar över vilka konsekvenser som kan uppstå så hamnar vi lätt i att missa viktiga delar av verksamhetens egentliga mål (vi mäter antal handlagda ärenden istället för att fokusera på att stödja utsatta människor i en besvärlig situation). Det handlar om att förstå att ”vi får det vi mäter” men också att vi inte får det som inte mäts. Om vi låter prestationsmätningen vara för dominant i vår verksamhetsstyrning finns det stor risk att detta också resulterar i just sådant dysfunktionellt beteende som vi sett inom den offentliga sektorn under de senaste 20 åren.

Stefan Fölster nonchalerar kritiken mot New Public Management

Lördagen den 23 augusti publicerade Stefan Fölster en op-ledare i Svenska Dagbladet på ämnet New Public Management (det vi kallar NPM) under rubriken ”Utskälld metod räddar liv”. Hans främsta poäng, så som han själv vill porträttera det, är att NPM är här för att stanna och anledningen till detta är att sjukvården (det är exemplet han använder) litar på evidens. 

Jag har skrivit och pratat mycket om NPM. Såväl här på bloggen som i andra sammanhang (som exempelvis i avhandlingsarbetet som jag diskuterar här). Problemet med Fölsters inlaga i debatten är att han grovt förenklar NPM som begrepp och därmed kan välja att nonchalera mycket av den kritik som lyfts fram. Framförallt ger han stöd åt de mer ideologiskt laddade reformerna som vi inkluderar inom ramen för begreppet, det vill säga de som oftast tas upp av kritiker. Bekvämt va?

Jag valde att replikera på detta och mitt svar (samt en kommentar från debattören Johan Wennström) finner du på SvDs ledarblogg under rubriken ”Fortsatt debatt om New Public Management”. Den innehåller även ett svar från Fölster som (föga förvånande) inte håller med mig.

Några resultat från avhandlingen publicerade på Lund Business Review

I förra veckan skrev jag att avhandlingen är spikad. I samband med detta blev jag även ombedd att skriva en populärvetenskaplig artikel åt Ekonomihögskolans forskningsblogg Lund Business Review. I artikeln ”Ämbetsmannen som också blev manager” sammanfattar jag dels den komplexitet som tjänstemän inom den offentliga sektorn utsätts för, dels sammanfattar jag några av de viktigaste resultaten.

En av de viktigaste slutsatserna som jag presenterar i artikeln är att mellanchefer i Försäkringskassan är såväl ämbetsmän som värnar socialförsäkringen och den svenska välfärdsstaten som de är affärsinriktade managers. Jag beskriver också kortfattat hur detta är möjligt. Läs, kommentera och sprid länken. 

Ni glömmer väl inte att följa mig på Twitter och Facebook?

Väldigt tyst, väldigt länge!

Det har varit väldigt tyst, väldigt länge. Det senaste inlägget gjordes 7 mars 2013, det vill säga för mer än ett år sedan. Anledningen är att jag under det senaste året helt fokuserat på att skriva klart min doktorsavhandling. Och nu är den nu klar! Här presenteras framsidan.

Bild

För den som är intresserad av själva avhandlingen så finns den publicerad på Lund University Publications. Den finns tillgänglig där som ”open access” vilket innebär att det är fritt att ladda ner, läsa och använda. Om du är nyfiken så kan du hitta den här. All nedladdning är fri, men jag önskar att du i största möjliga mån sprider länken och inte dokumentet. På detta sätt bevaras nedladdningsstatistiken vilket ger mig en indikation på spridning.

Företagsekonomiska institutionen har samtidigt som avhandlingen spikats (det vill säga att den gjordes offentlig för allmänheten) publicerat ett porträtt av mig och min avhandling. Där kan du läsa en något kondenserad reflektion av mig och framförallt avhandlingen.

Men vad har jag då spenderat de senaste fem åren med att göra? Ja, jag kommer att ha anledning att återkomma till detta i senare inlägg när jag fått möjlighet att sätta mig ner och skriva ett mer ordentligt inlägg. I all korthet kan jag säga att jag i avhandlingen diskuterar och undersöker hur reformer som vi kallar New Public Management har påverkat offentlig förvaltning och de tjänstemän som agerar inom den. Jag behandlar hur ständigt ökande krav kring effektivisering kommit att skapa ett dilemma gentemot rättssäkerhet och hur detta dilemma sedan hanteras och görs begripligt av mellanchefer inom Försäkringskassan.

Avhandlingen försvaras vid offentlig disputation för doktorsexamen tisdagen den 3 juni klockan 10 på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet (anslag kan ses här).

 

Att sätta tillit till kontroller (istället för människan)

Tillit är bra, men kontroll är bättre! Hört det förut? I min mening sätter de här sju orden fingret på hur vårt samtida samhälle fungerar. Vi har en magkänsla av att förtroende är bra, men för att verkligen förvissa om att saker och ting görs som de ska så måste det till olika former av kontroll. Som forskare med särskilt intresse för hur offentliga förvaltning styrs och kontrolleras är det här ett område som är mycket intressant. I det här inlägget diskuterar jag hur tillit och kontroll i många lägen är ömsesidigt uteslutande som styrningsmekanismer.

Vad är tillit?

Tillit handlar i grund och botten om att känna förtroende för någon eller någonting. Det kan vara allt ifrån att vi har en förvissning om hur kollegor kommer agera i olika situationer, att det finns en lojalitet till dig som person eller att dina medarbetare kommer leverera det som ni har kommit överens om. Tillit behöver dock inte vara direkt knuten till en annan människa utan kan lika gärna knytas till fenomen eller materiella ting. Det handlar då om att vi känner tillförsikt till ett visst utfall i ett givet scenario. Vi kan lita på att vissa saker kommer att bestå, att andra kommer att förändras. Tillit handlar därmed om en övertygelse om någons trovärdighet eller avsikt. Detta skapar en känsla av ro och vi kan rikta vår energi på andra områden i våra liv.

Tillit är i grunden en känsla som skapas i relationer mellan flera parter. Detta innebär att för att en tillit ska kunna grundläggas krävs det ett givande och tagande av alla inblandade parter. Det är alltså ömsesidigt konstruerat och blir genom detta väldigt sårbart. Misstro eller misstänksamhet från en part förstör effektivt tilliten. Detta betyder inte nödvändigtvis att allas tillit förstörs genom en parts misstänksamhet.  Men med misstro och misstänksamhet följer ofta agerande som signalerar tillitens upphörande för inbjudna parter.

Tillit ger oss en grundläggande känsla av ro. Frånvaron av tillit medför därmed också en oro och ger upphov till känslor av att ta makten över tillvaron. Om tilliten i relation till andra personer eller fenomen skadas eller upphör kommer vi söka andra medel för att se till att överenskommelser hålls. Det är här som kontroll kommer in i bilden.

Vad är kontroll?

Kontroll handlar i grunden om att granska, mäta och styra människor eller händelser så att ett önskat utfall kan uppstå. Kontroll är idag så vanligt att vi inte ens reflekterar över hur kontrollerade och styrda vi är. På många sätt handlar kontroll om att skapa ett begränsat fält där ett visst antal beteenden anses vara önskvärda. På detta vis kontrolleras vi dagligen genom att behöva visa biljett på kollektivtrafiken, vi kontrolleras för hur fort vi kör på vägarna, hur vi beter oss i trafiken och vi kontrolleras genom specificerade uppgifter och mål på vår arbetsplats. Om vi inte har ett arbete kontrolleras det att vi söker arbete eller att vi är sjuka. Studenter kontrolleras av CSN i att de har tagit sina poäng och av högskolan att vissa kunskapsnivåer uppnåtts.

Michel Foucault diskuterar kontroll i sin bok Surveiller et punir (engelsk översättning: Discipline and Punishment, Penguin Books). Han gör en liknelse till den militära utbildningens struktur. Igenom den kontrolleras individer så att de får rätt hållning, rätt fysik och rätt inställning för de uppdrag som ska utföras. Foucault menar att vi genom kontroll skapar fogliga kroppar. Detta innebär att vi genom kontrollmekanismer kan skapa förutsättningar för att förändra människor så att de gör som vi vill eller önskar.

Men kontroll handlar om mer än foglighet. Det handlar också om information. Där i tillitskonceptet litar på att saker och ting görs som överenskommit, kan vi genom kontroll få information om att detta faktiskt sker.  Vi behöver inte längre förlita oss på andra aktörers vilja att upprätthålla tillitsrelationen utan kan genom kontroller få kunskap om att de gör det. Men som jag nämnde ovan så är det just den här typen av agerande som fungerar skadligt på den grundläggande tilliten.

Tillit till kontroll istället för till aktörer?

1999 publicerades Michael Powers numera välciterade bok The Audit Society. I den reflekterar han över det faktum att samhället allt mer kommit att kännetecknats av kontroller. Och den är lika aktuell idag som för 14 år sedan. Vi kontrollerar varandra som aldrig förr. Jag har i ett annat inlägg (New Public Management – Vad är det och varför kritiseras det av akademiker?) beskrivit framväxten av New Public Management (NPM) som fenomen. Jag beskriver där hur NPM vilar på grundvalar kring en rationell aktör som nyttomaximerar. En teori som ofta används i de här fallen är den så kallade Agent-Principal teorin. I korthet går den ut på att principalen saknar kunskap om vad som driver agenten och för att överbrygga detta inrättar kontroller för att begränsa handlingsutrymmet för agenten. Det här tänkandet har kommit att få så stort genomslag i västvärlden att vi utan att reflektera idag tar det för sanning.

Detta innebär att vi har fått en situation där alla kontrollerar varandra. Men som skrivit ovan medför den ökade kontrollen att vi sänder ut signaler om att vår tillit till andra aktörer minskat. Om vi följer tankekedjan i Agent-Principal teorin, så är detta tydligt. För om vi inte skulle tro att agenten skulle drivas av egenintresse, utan kanske av tillit till principalen, varför skulle vi behöva kontrollera?

Jag menar att detta har inneburit att den tillit som vi möjligen tidigare hade till våra kollegor har kommit att förändras så att vi numera primärt har tillit till de kontrollmekanismer som vi instiftat. Det stora problem som vi möjligen står inför nu är i det fall att vi vill svänga tillbaka till att ge tilliten till andra aktörer företräde framför vår tillit till kontrollera. Eftersom tilliten är ömsesidigt skapad är det inte enkelt gjort då vi en gång har skadat den. Samtidigt ska vi inte glömma att vi inte är ensamma om att kontrollera andra. Vi kontrolleras också ständigt i att vi kontrollerar andra. Så tricket, enligt mig, blir att arbeta fram kontrollmekanismer som kan stödja tillitsrelation till dig.

Kundbegreppet inom den offentliga förvaltningen del 3: Förändrade styrförutsättningar?

En av de springande punkterna inom New Public Management är att staten ska konkurrensutsätta verksamheten genom iscensättandet av marknader. Genom marknaden ska offentliga institutioner och uppdrag utsättas för konkurrens och uppfattningen är att enbart de som erbjuder bäst produkt, tjänst eller service kommer att ha möjlighet att överleva.

I en serie om tre korta inlägg diskuterar jag införandet av kundbegreppet i den svenska offentliga förvaltningen. I det första inlägget (Vad är en kund?) diskuterade jag kundbegreppet som ett socialkonstruerat och marknadslogiskt begrepp. För att förstå begreppet kund måste vi förstå fenomenet marknad lite närmre. I det andra inlägget (Kund utan marknad?) problematiserade jag relationen mellan kund och marknad. Genom att identifiera det offentligas uppdrag som antingen (1) offentlig tjänsteproduktion och (2) myndighetsutövning så får vi möjlighet att tydligare förstå hur kundrelationen kan uppstå och fortlöpa. I detta avslutande inlägg kommer jag att diskutera konsekvenser och effekter av att (försöka) omkonstruera medborgaren med hjälp av kundbegreppet. Jag kommer att diskutera hur själva mötet mellan myndighet och medborgare förändrar, oavsett förekomst av en marknad, förutsättningarna för styrning och kontroll i organisationerna.

Organisering och styrning har som central funktion att få ett antal individer att sträva åt samma håll. För att lyckas med detta framgångsrikt krävs det inte bara att man fokuserar på interna aspekter, utan även att man länkar dessa till den omgivning som organisationen befinner sig i. Strategier för att lyckas med styrning kräver en reflektion kring vilka det är som man har att göra med. Även utanför organisationen. Som jag kommer att diskutera längre ner så är det just detta som gör att konstruktionen av organisering och styrning i grunden ändras i och med införande av kundbegreppet i den offentliga förvaltningen.

I mina tidigare två inlägg (se ovan) har jag lagt fram min syn kring kundbegreppet. Jag har där presenterat argument för varför kundbegreppet kräver en marknad i en eller annan form, samt att det krävs en reciprocitet i givandet och tagandet av begreppet. Kortfattat är det min uppfattning att det krävs att såväl medborgaren som myndigheten erkänner kundbegreppet som fungerande för att det ska fungera. Jag har också vidare argumenterat för att det i egentlig mening endast är den offentliga tjänsteproduktionen som kan vara objekt för en utsättning av kundbegreppet. Den offentliga tjänsteproduktionen är av sådan karaktär att vi med relativ enkelhet kan se andra aktörer än de traditionellt offentliga utföra funktionen på ett tillfredställande sätt. Några exempel på offentlig tjänsteproduktion är sjukvård, äldrevård, hemtjänst etc.  Den definition av kundbegreppet som jag har argumenterat för här skapar en hel del restriktioner. Restriktioner som till stora delar gör det tämligen svårt att definiera relationen mellan medborgare och myndigheter som en kundrelation. Icke desto mindre refererar myndigheter ofta till medborgare som just kunder.

Orden konstruerar vår verklighet

Från ett socialkonstruerat perspektiv bär enskilda ord alltid en mening. Ord används för att beskriva vår samtid och den värld som vi uppfattar som sann. Genom att sätta ord på fenomen förverkligar vi vår värld gentemot andra. Och andra kan förhålla sig till oss genom att använda samma ord eller helt ta avstånd från oss. På samma sätt som vi sätter ord för vår verklighet och därmed producerar en bild av den, är det så att orden förstärker vår uppfattning om världen. När vi säger att ord reproduceras den verklighet som vi själva en gång har producerat. Detta innebär att ord målar bilden av en verklighet och att vi som individer förstår denna verklighet genom att använda orden. Om vi kort återvänder till kundbegreppet, så har jag nu lagt ut pusselbitar för att låta oss förstå att ordet ”kund” antyder en relation på en marknad där konkurrens är en viktig aspekt. Om vi helt bortser från den knepiga situationen att medborgaren inte kan konstrueras som en kund utan att det finns en reciprocitet i begreppsanvändningen, så skapar själva begreppet konsekvenser för världsuppfattningen. Det vill säga, genom att tjänstemän och styrande politiker, medvetet eller omedvetet, använder kundbegreppet som en naturlig del i identifiering av medborgaren, så reproduceras bilden av en verklighet där en marknad faktiskt existerar.

Verkligheten dikterar organisering och styrning

Medför detta några konsekvenser? Ja, i mitt tycke förändras i grunden förutsättningarna för hur styrning och organisering konstrueras. En verklighet som målas upp med hjälp av ett kundbegrepp antyder att en verksamhet på ett proaktivt sätt måste förutse de behov och krav som kan tänkas uppstå. Kundbegreppet kräver en verklighet som omfattar marknader och konkurrens, varför organisering och styrning måste konstrueras så att man inte förlorar ”kunder” till andra aktörer på denna (fiktiva) marknad. Marknadslogiken dikterar att kunder är lättflyktiga, resultatkrävande och informationsstarka individer som kontinuerligt höjer kraven på de verksamheter som de har att göra med. Är kunden inte nöjd kommer hen att röra sig till en annan leverantör.

Som jag nämnde ovan så bygger en sund organisering och styrning på att interna faktorer är länkade med den omgivning som verksamheten befinner sig i. Den traditionella byråkratin (så som Weber har diskuterat den) reproducerade en verklighet där den legalistiska staten var i centrum. Detta innebar att organisering och styrning framförallt fanns på plats för att garantera att rätt skulle vara rätt oavsett vem det gällde. Nepotism byttes så sakta ut mot professionalism och rättssäkerhet. Men genom kundbegreppets inträde som symbol för verkligheten har lag och rätt kommit att bytas ut mot marknad och konkurrens. Det vill säga att styrning skiftar fokus från rättssäkerhet till kundorientering. I en verklighet där verksamheter måste slåss om ”kunder” för en överlevnad blir det mindre relevant att göra rätt och högst centralt att tillfredsställa behovet hos just ”kunderna”.

Sammanfattning

Jag har i detta inlägga argumenterat för att organisering och styrning i grunden bör vara förankrad i den omgivning som olika verksamheter bedrivs. Sådana omgivningar förstås framförallt genom de ord som används i och kring verksamheten. Genom att introducera och kontinuerligt använda kundbegreppet inom den offentliga sektorn så målas en verklighet bestående av marknader och konkurrens upp. Effekten av detta blir att organisering och styrning skiftar fokus från en reaktiv till proaktiv styrning. Den byråkratiska grunden för att tillgodose att gällande rätt följs blir utbytt mot en marknadslogik där verksamheter måste slåss om att vinna och behålla kunder.