Kategoriarkiv: Debatt

Den här kategorin innehåller inlägg som analyserar eller bemöter dagsaktuella debattämnen.

Om prestationsmätning och effekter

I det här inlägget ska jag kort diskutera vad prestationsmätning är och vilka effekter som uppstår. Som med alla typer av styrsystem krävs det att vi förstår de underliggande mekanismerna och strukturerna för att i sin tur kunna avgöra om det är av positivt eller negativt värde. Detta är ett försök till att sprida mer kunskap kring hur systemen påverkar människor och de verksamheter som de befinner sig i.

Vad är prestationsmätning?

Prestationsmätning handlar om att mäta och värdera ett visst utfall. Det kan handla om att mäta hur lång tid något tar, hur många saker som hinns med eller hur många klagomål som inkommer. Detta är naturligtvis bara ett par exempel, listan kan göras lång.

Att mäta något görs för att skaffa sig information om ett visst fenomen. Detta är sant oavsett om det handlar om att ställa sig på vågen det första man gör på morgonen, eller då man studerar antalet godkända studenter efter ett examenstillfälle. Vi skaffar oss information. Informationen kan sedan användas för att fatta en rad beslut som annars kanske inte hade haft någon substans. Ett för högt eller lågt värde på vågen kan indikera ett behov av förändrad kost- eller motionsvanor. Vilket leder oss in på ytterligare en aspekt av mätandet; värderingen av olika aktiviteters frekvens.

Prestationsmätning som system betraktat kräver att vi definierar vilka aktiviteter som anses vara åtråvärda, vilka som inte är det samt att vi hittar sätt att kvantifiera och mäta dessa aktiviteter. Som ett ytterligare led i detta krävs att vi bestämmer oss för en viss standard eller ett mål som kan användas som mall för att värdera vårt uppmätta utfall. Om målet är att väga 78 kg och vågen visar på 80, så har informationen värderats gentemot detta mål. Vi måste ändra kost eller motionsvana för att minska vikten med två kg. Alternativt förändra vårt mål (vilket också skulle kunna vara en gångbar väg).

De standards eller mål som sätts upp skapar alltså en möjlighet för oss att värdera våra prestationer. Mätningen i sig skapar ökat informationsflöde och i den efterföljande utvärderingen kan vi fatta beslut om hur vi ska nå den standard eller det mål som satts upp. Utifrån detta perspektiv är prestationsmätningen inte särskilt problematisk (det är svårt att se en argumentation som skulle bygga på att vi borde veta mindre). Problemet uppstår snarare i de övriga effekter som kan uppstå i relation till mätandet.

En vanlig konsekvens som ofta nämns i de här sammanhangen är att ”vi får det vi mäter”. Med detta menas att i och med att en standard eller mål konstrueras och vi fokuserar vårt mätande – och utvärderande av det mätta – på just dessa indikatorer, så kommer människor rikta om sitt beteende till just dessa aktiviteter. I sig kanske detta inte är problematiskt, det kanske till och med är önskvärt. Om fokus ska ligga på viktminskning är det rimligt att mäta vikt. Om fokus däremot borde ligga på välbefinnande, så blir mätning av vikt som den dominerande indikatorn högst problematisk.

Det är här prestationsmätningen ofta skapar problem, inte minst inom den offentliga sektorn. Eftersom prestationsmätningen som system kräver såväl standards som möjlighet att i kvantitativa termer mäta ett utfall, tenderar det också premiera sådana aktiviteter som är just mätbara. Men det innebär att ytterst viktiga faktorer kan komma att missas i systemet bara på grund av att vi inte med enkelhet kan mäta dem. Saker so välmående, lycka och kärlek är synnerligen svårt att omsätta i någon numerär ordning. Exempel tagna utifrån den offentliga sektorn skulle kunna vara kvalitet, rättvisa och demokrati. Bara för att nämna några exempel.

Utöver att det är svårt att omsätta vissa viktiga utfall till kvantitativa mål, så fås också en annan effekt. Människor har en tendens att endast leta efter nycklarna i ljuskäglans ljus. Analogin är välanvänd och innebär att vi har svårt att se i det mörker som finns utanför det ljus som vår ficklampa ger, vilket innebär – fullt logiskt ska också tilläggas – att vi enbart letar i ljuset. När vi inte hittar nycklarna där kommer vi att försöka rikta om ljuskäglan för att leta på andra ställen. Efter ett tag har vi glömt på vilka ställen vi letat och kanske börjar om igen. Så fortsätter det.

Omsatt till prestationsmätning i olika verksamheter innebär detta att vi fokuserar så mycket på det som mäts och utvärderas att vi kanske glömmer av att det finna andra viktiga delar av verksamheten. Delar som av logiska och rimliga skäl får stå tillbaka eftersom vi inte kan leta där just nu. Vi kanske gör det sen. Men inte nu. Effekten av ett sådant system blir att vi får ett dysfunktionellt beteende inom verksamheten.

Ett stort problem som varit (och är) inom just den offentliga sektorn är att de definierade standards och mål som använts skapat en ganska snäv bild av vad verksamheterna ska uppnå. Fokus har i hög utsträckning legat på att mäta och värdera hastighet och mängd, men inte riktigt lyckats med aspekter som kvalitet, rättvisa och demokrati. Anledningen har varit att detta visat sig vara just väldigt svårt att omsätta till kvantitativa faktorer.

Vad göra?

Att känna till effekterna av hur prestationsmätningen påverkar en verksamhet innebär att det ställs väldigt stora krav på att förstå vad det är som ska uppnås. De standards och de mål som definieras behöver vara ordentligt genomtänkta så att det dysfunktionella inte får för stort genomslag (det kommer alltid finnas en viss grad av dysfunktion i en verksamhet oavsett förekomsten av prestationsmätning eller inte).

Det handlar om att förstå att prestationsmätning som system inte är en enkel lösning. Att mäta prestationer kan vara ett sätt att skaffa sig information om en verksamhet, men om vi inte är vaksamma och reflekterar över vilka konsekvenser som kan uppstå så hamnar vi lätt i att missa viktiga delar av verksamhetens egentliga mål (vi mäter antal handlagda ärenden istället för att fokusera på att stödja utsatta människor i en besvärlig situation). Det handlar om att förstå att ”vi får det vi mäter” men också att vi inte får det som inte mäts. Om vi låter prestationsmätningen vara för dominant i vår verksamhetsstyrning finns det stor risk att detta också resulterar i just sådant dysfunktionellt beteende som vi sett inom den offentliga sektorn under de senaste 20 åren.

Stefan Fölster nonchalerar kritiken mot New Public Management

Lördagen den 23 augusti publicerade Stefan Fölster en op-ledare i Svenska Dagbladet på ämnet New Public Management (det vi kallar NPM) under rubriken ”Utskälld metod räddar liv”. Hans främsta poäng, så som han själv vill porträttera det, är att NPM är här för att stanna och anledningen till detta är att sjukvården (det är exemplet han använder) litar på evidens. 

Jag har skrivit och pratat mycket om NPM. Såväl här på bloggen som i andra sammanhang (som exempelvis i avhandlingsarbetet som jag diskuterar här). Problemet med Fölsters inlaga i debatten är att han grovt förenklar NPM som begrepp och därmed kan välja att nonchalera mycket av den kritik som lyfts fram. Framförallt ger han stöd åt de mer ideologiskt laddade reformerna som vi inkluderar inom ramen för begreppet, det vill säga de som oftast tas upp av kritiker. Bekvämt va?

Jag valde att replikera på detta och mitt svar (samt en kommentar från debattören Johan Wennström) finner du på SvDs ledarblogg under rubriken ”Fortsatt debatt om New Public Management”. Den innehåller även ett svar från Fölster som (föga förvånande) inte håller med mig.

Valfrihetens fälla – om hur skolan tvingas marknadsfokusera

Valfrihet är ett ord som deklarerats som oantastbart. Den (ny)liberala doktrinen om individers frihet har under de senaste tre decennierna satt spår även i det gamla socialdemokratiska Sverige. Jag har i tidigare inlägg diskuterat det offentligas påverkan av New Public Management (läs mer här) ur ett svenskt och internationellt perspektiv.

New Public Management som styrfilosofi inom den offentliga förvaltningen driver frågan om valfrihet i valet kring de offentligas uppdrag. Det finns en underliggande övertygelse om att medborgaren själv (även om de i många fall ompositioneras till att bli ”kunder”) är kapabel, kunnig och villig att göra egna val kring statens uppgifter. Statens uppgift blir att tillhandahålla alternativ och medborgaren åläggs ansvaret att fatta det slutgiltiga beslutet. Det finns en rad analyser man kan göra av just detta senare, men istället kommer jag i det här inlägget lägga fokus på effekterna av valfriheten och de (nya) problem som uppstår i samband med att valfriheten införs. I detta inlägg diskuterar jag hur valfriheten kring skolområdet ändrar fokus från kvalitet till kvantitet och från pedagogiskt fokus till marknadsföringsfokus

Vi har i Sverige haft fria val vad gäller skola sedan mitten av 1990-talet. En skolpeng inrättades tidigt som skulle följa med eleven, inte gå direkt till skolan, i syfte att skapa en fiktiv marknad för skolväsendet. Det underliggande syftet var självklart. Skolor som levererade elever med toppbetyg och bra måluppfyllelse skulle framstå som attraktivare och mer konkurrenskraftiga i jämförelse med andra skolor. Genom en direkt överföring av konkurrensutsatta marknader tänkte man sig att svaga skolor skulle slås ut till fördel för starkare konkurrenter. I teorin är detta en rimlig tanke. Om de svaga aktörerna försvinner från marknaden kommer de kvarvarande att hålla en relativt högre nivå och kvalitet jämfört med tidigare. Konkurrensen kvarnhjul mal på.

2003 släppte Skolverket en rapport (Valfrihet och dess effekter inom skolområdet) som visade på att den konkurrensutsatta skolan hade lett till fler skolor och fler pedagogiska förnyelser. Föräldrar såg positivt på valfriheten och så många som 67 % gjorde ett aktivt val för sina barns skola. Men man kom även fram till att valfriheten främst nyttjades av välutbildade storstadsbor. Idén om den segregerande effekten av valfriheten kom på tapeten. Den 8 juni 2010 publicerade Svenska Dagbladet en artikel (Statistik döljer betygsskillnader) som visade att det fanns ett direkt samband mellan barns betyg och deras föräldrars utbildningsnivå och ställning på arbetsmarknaden. Sammanfattat kan man säga att högutbildade höginkomsttagare har barn med höga betyg i (innerstads)skolan. Den 17 januari 2011 publicerade Dagens Nyheter (Akut platsbrist i skolorna) en artikel som varnade för att det blev allt svårare att få plats i innerstadsskolorna. De var helt enkelt fulla. Ett mycket litet axplock men välfungerande för detta inlägg.

Det är inte svårt att resonera sig fram till varför vi har hamnat i det läge som vi nu befinner oss i. I ett samhälle som alltmer styrs av att maximera sina val (det är ju just detta som New Public Management menar att vi rationella människor vill göra) så kommer vi att söka efter attraktiva och kvalitativt goda skolor. Men vad har vi egentligen för underlag för att göra våra välavvägda val? Jo, idag har finns ekonomiska styrkort på kommunernas hemsidor och välarbetade hemsidor som predikar alternativa pedagogiska inriktningar. Nacka kommun – exempelvis – har en mycket stor databas med nyckeltal som ska hjälpa föräldrar att fatta informerade val. Men allt detta, tror jag, bildar en dimridå framför vår dominerande drivkraft. Nämligen att identifiera vad andra väljer.

Människan verkar ha en inbyggd tro om att gräset alltid är grönare på andra sidan häcken. Maten lite godare hos grannen och så vidare. Vi försöker därför scanna av andra människors val, möjligen i frustration över vår egna oinsatthet, för att utvärdera vilka alternativ som är attraktivast. Det som alla andra verkar flockas kring kan ju inte vara fel, eller? Denna mekanism, menar jag, uppstår i samma sekund som den enskilda individen har möjlighet att välja mellan (minst) två ting. Vi vill ha det som någon annan vill ha eftersom vi då i alla fall inte får det sämre än den som vi väljer tillsammans med. I detta skiljer vi oss inte från våra förskolebarn som sitter i sandlådan och alla vill ha den röda spaden medan det ligger tio gröna runt omkring. Omfört till skolvalet blir effekten att vi i valfrihetens namn flockas kring ett fåtal prestigeskolor i innerstadsområden medan ytterområdena lämnas åt de som inte var snabba nog.

Detta skapar en kumulativ effekt. Eftersom varje barn har en skolpeng, en liten påse guld till den mottagande skolan, kommer de skolor som får många elever få ekonomiska förutsättningar för att bedriva en verksamhet som gynnar såväl lärare som elever. Med en bra verksamhet skapas förutsättningar för elever som går ut med bra betyg, skolan får bättre omdöme. I nästa led kommer fler medborgare flockas till den framstående skolan som lockar så många andra.

Baksidan av detta är att de skolor som inte över-populariseras drabbas av färre ”guldpåsar” vilket skapar sämre förutsättningar för en produktiv och kreativ verksamhet och skolorna löper risken att i ”varv två” tappa ytterligare elever och därmed – allt i konkurrensen goda namn – drivas bort från marknaden.  De få skolor som fortfarande hankar sig kvar, med hjälp av kommunalt ”bistånd”, riskerar att få de ”avlagda” studenter som prestigeskolorna inte har plats för. Vi skapar, genom valfrihet, segregation och klyftor. Mellan de som kan och inte kan välja. Mellan rika och fattiga. (Och möjligen mellan snabba och långsamma.)

Utifrån det gällande valfrihetssystemet på skolområdet finns det egentligen bara ett alternativ för en skola i dagens Sverige. Pedagogik måste placeras sekundärt och marknadsföringen bli primärt. Allt annat är ekonomiskt oförsvarbart. Det är ju så vi vill ha det. Valfrihet är oantastbart!

Frikoppling av sjukskrivning och arbetsförmåga minskar förtroendet för socialförsäkringen!

Den 1 januari 2011 genomfördes en förändring, nästan helt i det tysta, av den svenska sjukförsäkringen. Förändringen bestod i att man förflyttade mandatet att bedöma arbetsförmåga från den sjukskrivande läkaren till enskilda handläggare på Försäkringskassan.

I det här blogginlägget diskuterar jag hur en separation mellan å ena sidan den medicinska expertisens utlåtande och å andra sidan den administrativa personalens beslutsfattande försvårar och möjligen till och med förhindrar ett växande förtroende för den svenska socialförsäkringen.

Arbetsförmågan – ett svårdefinierat begrepp

Enligt den svenska socialförsäkringen ska personer (som täcks av försäkringen) få en ekonomisk ersättning i de fallen att de är för sjuka för att gå till sitt ordinarie arbete. Detta är själva grunden i den svenska socialförsäkringen och går tillbaka till början av 1900-talets Sjukhjelpskassor. Idag är den svenska lagtexten formulerad på ett sådant sätt att man medger den som saknar arbetsförmåga rätten till ekonomisk ersättning under perioden man är frånvarande från arbetet.

Det enskilt största problemet (i sammanhanget) är att man inte definierat vad arbetsförmåga är eller hur det ska tolkas. Den statliga utredaren Anna Hedborg argumenterar i SOU 2008:66 att rätten till ersättning handlar om att bedöma hur mycket intjänandeförmågan är nedsatt. Arbetsförmåga blir genom en sådan definition synonymt med kapaciteten för enskilda individer att försörja sig genom sitt arbete. Detta är något annat än att vara sjuk. I den (moderna) svenska sjukförsäkringen är det nivån av försörjningskapacitet som ska avgöra rätten till ersättning och inte hururvida man anses vara sjuk eller inte. De flesta skulle i det här läget argumentera för att nivån av försörjningskapacitet och ifall man är sjuk eller inte hänger samman. Är man för sjuk för att gå till arbetet så saknar man försörjningskapacitet, eller?

Försäkringskassan ges uppdraget

Före reformen 2011 var det i stort sett läkarnas intyg som avgjorde om man var arbetsför eller inte. Det ansågs då att läkaren, som var den som träffade patienten, var den som hade den medicinska expertisen för att bedöma om personen var sjuk eller inte. Arbetsförmåga var något som implicit följde av detta intyg. Ansågs man vara för sjuk för att gå till arbetet så ansågs man också per definition vara för sjuk för att ha någon arbetsförmåga. Detta har förändrats.

I och med reformens iscensättande är det nu administratörer på Försäkringskassan som ska avgöra vilken arbetsförmåga som enskilda medborgare har[1]. Eller rättare sagt vilken försörjningskapacitet som sjuka medborgare har. Det är alltså inte längre läkarens bedömning av patienten som ger bäring för rätten till ersättning om man är borta från arbetet på grund av sjukdom. I en utredning av Riksrevisionen har man fastlagt att läkaren allt som oftast inte gör en bedömning eller utredning av patientens förmåga att arbeta med andra saker än det som de gör idag. Man menar vidare från Riksrevisionens sida att den behandlande läkaren inte alltid utfärdar sjukskrivningar grundet enbart på medicinsk grund utan att ibland sker det patientens begäran. Så många som upp till 70 % av de behandlande läkarna anser det svårt att avgöra patientens arbetsförmåga. Riksrevisionens rekommendation blev därmed att separera de dubbla roller som läkaren ålagts, nämligen att skilja bedömningen av arbetsförmåga från uppgiften att behandla sjukdom.

Att göra en separation mellan två beslutande instanser är ut ett kontroll- och styrperspektiv helt riktigt. Man skulle till och med kunna drista sig att säga att det är sunt. Att separera beslutsfattandet i två delar möjliggör för en kontrollinstans för statens räkning att effektivisera och rationalisera sjukförsäkringsprocessen. Inom ramen för den här (teoretiska) argumentationen är det fullständigt orimligt att beslutsfattandet ska ligga hos en person eller en instans.

Det är också fullständigt rimligt att ifrågasätta om sjukdom per definition verkligen innebär att allt arbete är uteslutet. Att jag är sjuk betyder inte att jag inte kan arbeta med mina nuvarande uppgifter. Och om jag är det så betyder det inte automatiskt att jag inte kan arbeta med andra arbetsuppgifter på samma arbetsplats. Med (nuvarande) gällande lag ska det göras bedömning av arbetsförmågan enligt följande:

  • De första 90 dagarna av sjukskrivning ska bedömning göras om man kan arbeta med sina ordinarie arbetsuppgifter.
  • Från den 91e dagen ska det utredas om man kan utföra andra arbetsuppgifter hos sin nuvarande arbetsgivare, och
  • Från den 181e dagen ska utredning göras mot hela arbetsmarknaden[2].

Effekterna av separationen

Som redan nämnts är det fullt möjligt att rationellt argumentera för att läkarna inte ska göra bedömning av arbetsförmåga. Det kan till och med starkt ifrågasättas om det är just detta som vi ska ha vår medicinska expertis till: om de ens har kunskapen att göra just detta. I ett sådant läge behöver systemet kompletteras med en instans som åläggs uppdrag. Problemet är dock att i samma stund som vi separerar de dubbla roller som läkaren tidigare har haft så skapar vi en grogrund för misstro gentemot statliga institutioner. Låt mig utveckla lite kort.

Svenska medborgare är enligt lag tvingade att söka läkare i direkt anslutning till att de blir sjuka. Detta för att de inte ska förlora rätten till sina arbeten och för att en expert ska kunna bedöma om man är sjuk och hur denna sjukdom ska kunna behandlas. I situationer där läkaren bedömer att man är sjuk utfärdas allt som oftast ett intyg som bekräftar detta. Jag skulle vilja våga påstå att för de allra flesta medborgare innebär ett sådant intyg 1) en bekräftelse på att man är för sjuk för att arbeta och 2) en garant för att man kommer att ha ett ekonomiskt skydd under tiden man är borta från arbetet. Men genom reformen har samhället skapat en frikoppling mellan dessa två utfall. Att man anses vara sjuk garanterar inte längre rätten till ekonomisk ersättning.

I grunden är det Försäkringskassan och den svenska socialförsäkringen som drabbas av den införda frikopplingen. Läkaren kommer, vågar jag påstå, fortsatt kvarstå som den auktoritet som vi medborgare känner förtroende för i frågor kring våra sjukdomar. När Försäkringskassans administratörer, å andra sidan, har möjligheten att inte lyssna på denna auktoritet utan fattar beslut som i vissa fall går stick i stäv med utlåtandet kring om man är sjuk eller inte så kommer medborgarens förtroende att sjunka.

Svenska politiker måste förstå att frikopplingen försvårar för Försäkringskassan att skapa förtroende för den svenska socialförsäkringen. I detta skede finns egentligen bara en sak att få till stånd (förutsatt att man vill ha ett ökat förtroende för Försäkringskassan och socialförsäkringen). Kommunikationen mellan Försäkringskassans administration och den medicinska expertisen måste öka!


[1] Det ska här poängteras att läkaren fortsatt avgör om man är sjuk eller inte.

[2] För arbetslösa personer gäller prövning mot hela arbetsmarknaden från och med första sjukdagen.

Finansiell belastning eller internationell tillgång – ett kort inlägg om kostnaden för ”gratis” utbildning

Sveriges Riksdag fattade den 1 juni 2010 beslutet att s.k. tredjelandsstudenter från och med höstterminen 2011 ska betala en terminsavgift (se exempelvis ”Proposition 2009/10:65”, ”Konkurrera med kvalitet – studieavgifter för utländska studenter” och ”Avgifter för utländska studenter införs höstterminen 2011”). Beslutet och införandet har nog inte undgått någon och debatten i frågan har tidvis varit intensiv. Det senaste inlägget i debatten gjordes av före detta utrikesministern Jan Eliasson då han i DN Debatt söndagen den 2 januari 2011 manade till en omvärdering av hur vi ser på utländska studenter (något som bl.a. bloggen Studenten & Universum uppmärksammade). Eliasson menade i debattartikeln att vi i Sverige måste sluta se på utländska studenter som en finansiell belastning för att istället se dem som en tillgång.

Men om vi ska diskutera detta på ett sakligt och väl underbyggt sätt måste vi få en uppfattning av hur mycket finansiella resurser som utländska studenter tar. Detta är ett underlag som jag flera gånger saknat i den svenska debatten: hur mycket pengar är det egentligen det handlar om?

När en student kommer utifrån och vill studera i Sverige benämns denne som en inresande student (motsvarande för en svensk student som läser utomlands klassificeras som utresande student). Inresande studenter klassificeras också som antingen (i) utbytesstudenter eller (ii) free-movers. Jag kommer att återkomma till detta lite längre ner. En annan distinktion som görs är huruvida den inresande studenten är nybörjare[i] eller inte. Eftersom vi i den här analysen är intresserade av att veta hur mycket resurser tredjelandsstudenter (som ej är undantagna avgiftsbeläggningen) ”kostar” fokuserar vi på den stadigvarande nivån av inresande studenter. Detta är rimligt eftersom inresande studenter förväntas betala terminsavgift även för de terminer då de inte klassificeras som ”nybörjare”. För enkelhetens skull avgränsas den här korta analysen till att enbart gälla läsåret 2008/09.

Enligt Högskoleverket (REF) fanns det under läsåret 2008/09 36 820 inresande studenter i Sverige. Av dessa var 13 090 personer utbytesstudenter och 23 730 personer så kallade free-movers. Anledningen till att distinktionen görs mellan dessa två grupper är att utbytesstudenter är produkten av bilaterala avtal mellan universitet. Som en del i dessa avtal har det bestämts att studenten enbart ska betala eventuell terminsavgift till sitt värduniversitet. Om värduniversitetet inte tar ut någon avgift kan alltså studenten läsa utan extra kostnad på gästuniversitetet. Dessa avtal gynnar särskilt svenska studenter som läser utomlands. Den andra kategorin, free-movers, är studenter som inte ingår i de officiella avtalen utan som på egen hand har tagit kontakt med gästuniversitetet.

Eftersom bilaterala avtal garanterar studenter som ingår i utbytesprogram frihet från att betala avgifter till lärosäten, exkluderas dessa från analysen. Vidare behöver ytterligare ”handpåläggning” göras av de kvarvarande inresande studenterna. Anledning till detta är att vi vill minska antalet inresande free-movers till att enbart omfatta studenter från tredjeland, det vill säga studenter som inte kommer från de nordiska länderna, EU27 eller Schweiz. I tabell 2 framgår det tydligare hur fördelningen efter justering ser ut. Av de 36 820 (för terminsåret 2008/09) inresta studenterna är det 19 041 som omfattas om kravet på att betala terminsavgift.

Nästa steg blir att sätta resursmässiga prislappar på de inresande studenterna. Detta steg blir en aning tentativt på grund av hur det svenska resursfördelningssystemet är uppbyggt. Kortfattat kan man säga att resurstilldelning inom den svenska högre utbildningen grundar sig på två komponenter: ersättning för (i) helårsstudenter och (ii) helårsprestationer. I den här genomgången använder jag de beräkningar som jag gjort tillsammans med min kollega Alexander Paulsson (Karlsson & Paulsson, 2010)[i], [ii]. Vi har tillsammans kommit fram till studenter inom samhällsvetenskapliga utbildningar tilldelas 34 591 kr per helår, medan studenter inom naturvetenskaplig eller teknisk utbildning tilldelas 78 681 kr per helår.

Högskoleverket har i sitt statistiska meddelande rapporterat free-movers fördelat på utbildningsområde. I tabell tre redovisar jag dessa sammanställda som två undergrupper: (i) samhällsvetenskap och humaniora samt (ii) tekniska utbildningar. Att göra en sådan generalisering kan visserligen skapa en skevhet, eller snarare grovhet, i modellen, men möjliggör för en beräkning. Vi antar vidare att det finns en direkt överförbarhet på den relativa andelen av free-movers och att denna är jämnt fördelad över de två utbildningskategorierna. Med detta menar jag att andelen om 80,24 %, andelen free-movers som beräknas bli avgiftsbelagda, antas vara jämnt fördelad på de två utbildningsområden. Vidare applicerar vi de resurstilldelningsnycklar som presenterats i Karlsson och Paulsson (2010).

Genom den här beräkningsmodellen kan vi se att ”kostnaden” för free-movers, enligt 2008 års prisnivå, ligger på drygt 1,06 miljard SEK. En inte helt oansenlig summa ska erkännas, men måste ställas i relation till vad svenska universitet och högskolor har i budget. För 2010 var budgeten för svenska högre utbildningar omkring 54 miljarder SEK, vilket skulle medföra att ”kostnaden” för free-movers, eller tredjelandsstudenter som propositionen definierar det som, ligger på ungefär 2 % av den årliga kostnaden för högre utbildning i Sverige.


[i] Alexander Paulsson är verksam som doktorand på företagsekonomiska institutionen, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

[ii] I rapporten ”Den värdefulla civilekonomen” gör jag och Alexander Paulsson en genomgång av hur resursfördelningssystemet fungerar i Sverige, Danmark, Norge och Finland. För mer detaljerad genomgång av systemet kan du ladda ner rapporten genom att klicka här (nerladdning sker via Civilekonomernas hemsida).

[iii] Med nybörjare menas en student som läser för första gången vid ett svenskt universitet eller högskola. Den här distinktionen gäller för såväl inresande som svenska studenter. I analyser där man studerar inflödet av relativ andel av utländska studenter fokuserar man på den här kategorin.